Igår gjorde jag första passet efter långdragen sjukdom. Jag cyklade på som en tok. Körde press, curls och extensions. Allt kändes bra. Jag provade hoppa över en pinne. Kanon. Jag testade att hoppa upp på en step-upbräda. Kändes riktigt bra. Höjde lite.
UNDERBART. Där och då bestämde jag mig för att testa springa. Började på 7. Kändes bra. Ökade lite. 10 minuter senare hade jag tagit mig 1.2 km. Och jag hade kommit upp på nivå 10. Så mycket endorfiner i kroppen att jag knappt visste vart jag skulle ta
vägen. Men hur skulle knät kännas efter? Dagen gick och allt kändes bra. Då tog jag beslutet. Skrev till min tränare att jag testar vara med på innebandyträningen ikväll.
OCH DET GICK KANON! Va väl inte min bästa träning tekniskt sett. Men att kunna vara med och springa, skjuta, spela och har närkamper. Ren och skär jävla lycka alltså.
