The end of the tunnel

Jag känner det. Det är slut snart. Och jag kan inte vara mer taggad på att jobba igen. Låt mig jobbar varje dag, 12 timmar om dagen. Vill inte vara ledig mer. Ska passa på att njuta av vädret dom sista dagarna nu. Och imorgon ska jag träffa min sjukgymnast igen. 


Ska nu dela med mig av den värsta och hemskaste känslan i världen. När man måste rikta all sin vilja till att krossa sig själv. Gick på ett löpband igår. Jag var pigg och taggad. För varje låt som spelades i hörlurarna blev jag mer och mer peppad. Benen ville ta av i full galopp. Lungorna ville skrika av trötthet. Hjärtat ville slå så fort det kan. Huvudet ville kämpa. Varenda cell i kroppen skrek om att få springa. JAG ville springa. Men den äldre mer kloka jag sa för varje steg jag gick sa: Du får inte du får inte du får inte. Ibland trodde jag nästan tårarna skulle komma. Jag ville så mycket. Springa. Låta svetten rinna som ett vattenfall. Inte få någon luft. Jag ville plåga mig själv. Men den ena rösten vann. Du får inte. Du får INTE. DU FÅR INTE!

Kommentera här: