Hallå hallåååå

Den där känslan när man är så stolt över sig själv att man nästan vill spricka? Den kände jag igår när jag låg på hallgolvet och trodde jag skulle dö. Fast näe, där ljög jag. Trodde inte alls att jag skulle dö. Så trött va jag inte. Vet ni vad jag hade gjort? Sprungit 1,1 mil. Japp, ni läste rätt. Jill Thuresson sprang den 29/1-2018 11 km. 10100 meter. Fyfan. Spricker av stolthet. Det va inte lätt liksom. Allting satt innanför pannbenet. Envisheten vann igår och jag är så nöjd.

Så hur kom det sig att jag tog milen? Jodå, jag och tilli skulle ut och springa en liten runda medan min tvätt låg i maskinen. Efter 3.6 km skiljdes vi åt, tilli sprang mot sig och jag kände att jag hade mkt energi kvar. Bestämde mej för att springa iallafall 5km. Så började springa samma runda igen. Ganska snabbt bestämde jag mig att faaaan , vi kör milen jill. Nu kör vi. Sprang runt i hela färjestaden, sprang till och med vilse. Japp, sprang vilse i Färjestaden, mitt lokalsinne suger. Fick nog håll 13 olika gånger men fortsatte trampa på. Och när jag till slut låg på hallgolvet så hade jag sprungit 11km. 

Faaan vad jag är bra!!
(null)

Kommentera här: