comeback
Idag skulle jag gjort comeback i den öländska inomhusfotbollen. I vår cup. RM:s egna cup. I hallen vi har tränat i hela hösten. Jag skulle springa ut på planen med laget och stå där längst bak i mitt mål och skrika ut direktiv. Jag skulle få slänga mig. Jag skulle få göra snygga räddningar, viktiga räddningar. Jag skulle få känna adrenalinet pumpa i hela kroppen. Jag skulle få känna ren och skär lycka, sådan lycka man bara kan känna på en fotbollsplan när man gör en viktig räddning. Men ibland är livet bara orättvist. Ibland kämpar man varje dag, hela året, så att svetten rinner. Och ibland, när allt är på topp, då kommer något som sparkar bort benen under dig och man tappar fotfästet igen.
Jag fick inte göra min comeback idag. Istället fick jag sitta vid sidan på en bänk och få träsmak i hela kroppen. Jag fick sitta där alldeles nervös och känna den där känslan man har när man inte kan påverka någonting. Man kan inte göra någonting. Man kan bara andas för att ta sig igenom dagen som skulle varit den bästa på länge, men som istället blev en dag fylld med känslor som var allt annat än lyckliga.
Mitt knä. Denna följetång. Det som har känts så bra. Det som har tagit mej närmre mina mål. Det där förbannade j*vla knät som åter igen inte vill som jag vill. Nu är vi tillbaka där igen, där psyket måste vinna, där viljan måste ta över och där jag åter igen måste visa att jag KAN ta mig tillbaka.
Denna gången är det en liten skada på menisken. I mina öron låter det bra. Bättre än ett avslitet korsband. Ibland måste man bara hitta det lilla positiva i all skit.
Men jag är snart tillbaka. Snart ska jag springa ut i hallen och styra och ställa. Slänga mig. Rädda en avgörande boll. Den 12 januari 2019. Då ska jag vara tillbaka. Jag ska spela Paifen. Det finns inget annat.
Min första Paifcup som målvakt. Snart är jag där igen...